Nicaragua (svenska) sommar 2009 tag:travellerspoint.com,2009-07-03:/blog/?domain=sarahnica 2009-08-11T19:48:01Z Sarah_S img/travel-blog-feed.png Svenska.... tag:travellerspoint.com,2009-08-11:/blog/?domain=sarahnica&thisblog_entryid=10&entryid=171493 2009-08-11T19:48:01Z 2009-08-11T19:48:01Z När jag skriva mina inlägg så lyssna jag alltid på svenska låter på youtube för livet här få mig verkligen att glömma svenskan ich att blanda ihop det med spanskan. Jag prata så lite svenska här det är helt otroligt och jag är verkligen lite rädd hur det kommer bli när jag sitter i min första föreläsning på Chalmers igen. I alla fall kan det inte bli värre än vad det var för ett år sen när jag kännde att ... När jag skriva mina inlägg så lyssna jag alltid på svenska låter på youtube för livet här få mig verkligen att glömma svenskan ich att blanda ihop det med spanskan. Jag prata så lite svenska här det är helt otroligt och jag är verkligen lite rädd hur det kommer bli när jag sitter i min första föreläsning på Chalmers igen. I alla fall kan det inte bli värre än vad det var för ett år sen när jag kännde att jag inte ens fattade hälften av allt vad Bernardt sa. ;-)

Nu har jag verkligen vant mig vid livet här. Jag har inte varit bortrest dem sista två helgerna och nu har jag verkligen ett helt normal vardagsliv här.

Jag vaknar klockan 8 varje morgonen, efter typ 10 timmars sömn (det kan man vänja sig vid) und börja dagen med en kall dusch. VAd som är bra eller speciell med det är att vi har en riktig dusch, imomhus, med rinnande vatten och golv som inte är jord! De flesta andra volutärer bor i familier som inte har det, det är nämligen absolut inte standart här. De flesta har duschen utomhus och duschväggen är ofta inte alls tillräckligt högt för oss långa Europäer för att skydda heal kroppen framför dem nyfikna blickar av grannarna. Och sen så finns det för det mesta inte rinnande vatten utan en slaggs ton med regnvatten och en liten skål med vilken man hälja vatten över sig!
Efter min underabar dusch på morgonen äter jag frukost vilket min 'mama' här gör för mig. Det är alltid alltid det samma, röda bönor med ris, det hela stekt in olja, bananer stekt in olja, lite sallad med mycket olja och avocado. Och med det hela finns en kopp kaffe med så mycket socker att det skulle kunna vara allt annat än kaffe också för att man kan ändå inte avgöra vad det är för det är sååå sött.

Efter det så ge jag mig hemmifrån och gå till skolan, ofta så hämta jag den andra Sarahn (hon är en av dem andra voluntärerna) förr henne bor bara ungefär 100 meter från mig. Sen går vi till biblan ihop. Och dem tio minuterna om dagen är alltid väldigt roligt och intressant. Dem flesta vet nu vad vi heter och känner igen oss men det gör inte alls att dem tycker vi är mindre intressant. Vi få höra dem kostigaste och roligaste grejer som man kan föreställa sig.. allt från "God Morgon" och "Hur är det" till "Jag älskar dig","snygging"... och det bästa jag fick höra hittills var att om jag skule gifta mig med en av killarna så skule jag inte behöva tvätta, städa eller laga mat :-). även om alla säga att man ska ignorera dem så kan jag ibland inte och är tvungen att gapskratta! Och det motivera dem naturligtvis ännu mer!

Från nio till tolv jobbar vi ihop i biblan med att ge ut spel åt typ forty barn och försöka hålla koll vem som har vad så att inte allt för många grejer försvinna. Klockan tolv till två har vi lunchrast och då är vi mest i internetkaffet för efter den frukosten är vi för det mesta inte hunrig tre timmar senare!

På eftermiddagen så ge jag för det mesta engelska och mattekurser och det är också jätteroligt. Ibland är det lite frustrerande för disciplinen här är katastrofalt och dem vet verkligen inte mycket. även dem studenterna som jag har varje kväll kan inte bråk och negativa tal och sånt. Mycket att jobba på i alla fall.

På kvällen så åker vi ofta in till Managua och gå på teater o på koncert. Det är jättetrevligt att göra det mycket för hemma har jag nästan inte tid och det kostar mycket.

Ibland åker jag också in till stan för att hjälpa en vän som är tysk lärare med undervisningen.

Dagarna går så snabbt... och jag vet verkligen var all den tiden tar vägen, bara 2 veckor kvar. Helt otroligt!

Imorgon vill jag ta nagra bilder fran biblan och ladda upp den så att ni kan se hur jag jobba här. Ha det så jättebra.

Kramar!!!!!

Svenska.... remains copyright of the author Sarah_S, a member of the travel community Travellerspoint.

Comment on this entry | Tweet this | Your own free travel blog | More Travellerspoint blogs

]]> Paradiset... tag:travellerspoint.com,2009-07-30:/blog/?domain=sarahnica&thisblog_entryid=9&entryid=170013 2009-07-31T20:59:55Z 2009-07-31T20:59:55Z Torsdag morgonen klockan 4 ringde väckerklockan men jag hade legat vaken ett bra tag redan och var uppe innan jag ens han stänga av klockan. Half fem skulle taxit hämta mig. Det skulle ge mig exact tillräckligt med tid för att klä på mig, packa det sista och lämna huset utan att väcka nån. När tjugo över fyra taxichauffören började tuta som en galning var, lyckades han verkligen väcka alla i huset och grannarna med. Efter jag hade sagt Hejdå ... Torsdag morgonen klockan 4 ringde väckerklockan men jag hade legat vaken ett bra tag redan och var uppe innan jag ens han stänga av klockan. Half fem skulle taxit hämta mig. Det skulle ge mig exact tillräckligt med tid för att klä på mig, packa det sista och lämna huset utan att väcka nån. När tjugo över fyra taxichauffören började tuta som en galning var, lyckades han verkligen väcka alla i huset och grannarna med. Efter jag hade sagt Hejdå till alla som stog i dörrarna var jag äntligen på väg... och några timmar senare satt jag verkligen fot på BIG CORN ISLAND!
Det var första gången när jag flög i ett sånt litet plan där bara typ 15 pers fick plats och flyget känndes lite sådär, men inget jämfört med bootturen som jag fick ta för at komma från Big Corn till Little Corn, där jag skulle träffa mina vänner.
Killarna som körde booten som skulle ta oss från den ena ön till den andra lyckades verkligen att få alla, verkligen alla personer samt rycksäck med innehåll helt genomblötta.
Men till och med det kunde inte ändra humöret jag var på, jag skulle ju trots allt spendera 5 dager här i Caribbean ihop med 4 vänner. Vad vill man mer?

Och klockan 11 var jag framme, vår vandrarhem var direkt på stranden, hängmattor spännda mellan palmerna, havet så blå och grönt som man förväntade sig från alla dem vykorten man har sett, ...

Och så spenderade jag mina 5 dagar: sova ut, vakna sakta, en dopp i havet, cocosbröd till frukost, läsa i hängmattan och ibland en kort eller lite längre dopp o det kristallklara havet, läsa lite mer, snorkla lite (titta på haiar och koraller och underbart färjade fiskar, leta efter lite färscha mangon och kokosnötter, sova lite mer för man har ju ansträngt sig så mycket med att öppna kokosnötterna med maschetten, försöka lära mina 4 killkompissar att simma (det var den roligaste delen av dagen :-) ), sola lite mer och sen gå ut och äta otroligt god fisk eller crabbar eller .... till middag. Och efterdet tillbaks in i hängmatten och titta på sjärnorna och lyssna på havet. Många av kvällarna satt jag upp länge och pratade med Ramon o Federico över ditten och datten och hur man skulle kunna förbättra världen.

Och så tog en dag slut och en dag till och en dag till.... och innan jag ens hade förstått att jag hade kommit fram till Karibbean fick jag packa ihop mina grejer igen och lämna Corn Island igen. En plats mer som jag har sett, ett ställe mer som jag nog aldrig mer kommer komma tillbakas till, en vecka mer från vilken jag inte har mer kvar än några kort som knappt kan visa skönheten och ännu mer underbara minnen. Minnen som ibland få mig att glömma nutiden och att önska att jag skulle ibland kunna stanna tiden, bara för ett litet tag.

äöå

Paradiset... remains copyright of the author Sarah_S, a member of the travel community Travellerspoint.

Comment on this entry | Tweet this | Your own free travel blog | More Travellerspoint blogs

]]> Corn Islands... tag:travellerspoint.com,2009-07-29:/blog/?domain=sarahnica&thisblog_entryid=8&entryid=169859 2009-07-30T01:05:04Z 2009-07-29T23:55:01Z Hej allihoppa, äöå det var visst ett bra tag sen jag hörde av mig men tiden här går otroligt fort och att skriva på svenska tar alltid ganska mycket tid (jag vill ju inte göra allt för många fel ;-) ). Under hela min tid här har jag sett till att stanna i contact med Federico, fö han berättade för mig att han och tre av sina bröder skulle vara i Nicaragua för fyra veckor i Juli. Och vi sa vi skulle ... Hej allihoppa, äöå

det var visst ett bra tag sen jag hörde av mig men tiden här går otroligt fort och att skriva på svenska tar alltid ganska mycket tid (jag vill ju inte göra allt för många fel ;-) ).

Under hela min tid här har jag sett till att stanna i contact med Federico, fö han berättade för mig att han och tre av sina bröder skulle vara i Nicaragua för fyra veckor i Juli. Och vi sa vi skulle träffas och resa lite ihop under helgerna när jag är ledig. Men tyvärr funkade det inte att ses under första hälften av månaden, men förr förra veckans tordag, äntligen, var dem tillräckligt nära Tipitapa och jag packade ihop mina grejer och åkte till Granada efter jobbet. Vi sa vi skulle träffas klockan 4 framför den stora kyrkan, man tyvärr var jag ganska mycket försenad och när jag kom till kyrkan klokan half sex var jag nästan övertygat om att jag skulle åka hem igen utan att har sett dem, men dem var kvar. Dem satt verkligen där i mer än en och en half timme och väntade på mig! även om det inte hade varit tre år den här gången så känndes det ändå som om vi inte hade setts på hur länge som helst (jag har ju upplevt ganska mycket dem sista 4 veckorna och dem med) så att vi inte hade nån problem alls med att hitta på saker att berätta. Det var jättetrevligt att lära känna dem 3 andra och vi hade väldigt roligt den kvällen.

Nästa morgonen fick jag åker tillbaks till Tipitapa, förr att jag har vanligtvis engelska undervisning på fredagar och så bestämmde killerna att följa med för att lära känner stället där jag bor och där jag jobbar. En av bröderna jobbar i en bibliotek och en jobbar som lärare så de tyckte det var jätteintressant att se vad jag gör och hur det se ut! Och när vi väl kom fram till biblan så hade Sarah1 (den andra voluntär här, jag är Sarah2) sätt upp en lapp där hon hade skrivit: Idag ges ej engelska leccioner! Sarah
Och då tänkte jag att mina elever troligen tror att det beträffa dem och jag sa till mina vänner att om dem vänta en kvar kan jag springa hem, packa mina grejer och följa med dem över helgen. Och så gjorde vi och en half timme senare var vi på väg norrut till Matagalpa!

Nära Matagalpa finns en "eco-farm" som tyska grundade förr länge sen och där det ska finnas jättefin och lätt tillgänglig regnskog. Så vi bestämmde oss förr att ta första bussen lördag morgonen och utforska farmen. När bussen släppte av oss såg allt väldigt kult ut, men efter 2 timmars promenad på en asfalterad väg hade vi fortfarande inte hittat nån regnskog o åtminstone ngn som kunde berätta vart vi ska. Och efter 2 timmar till där stämningen inte direkt blev bättre, gav vi up och försökte hitta tillbaks till den stora vägen förr att åker tillbaks in till stan. Jag vet inte hur länge det tog oss att hitta tillbaks men den sista bussen hade i alla fall åkt! Underbart! Men dem hade ju mig med sig och eftersom jag verkligen redan hade ont i fötterna och inte kännde förr att slössa ännu mer tid ställde jag mig mit på gatan och vinkade..... och nästa lastbilen stannade verkligen och vi fick åka med ner till stan! Helt slut kom vi fram och packade ihop våra grejer förr att åka vidare till nästa stan, där vi hoppades att vi skulle ha mer tur! Oh vad lite vi visste då!!!

På väg till Leon stannade vi vid en skola, där Federicos flickvän jobbar under sommaren och kollade runt där lite,men hon var tyvärr väldigt upptagen och vi stannade därför inte så länge! På kvällen kom vi fram till Leon, Nicaraguas universitetsstad, och gick ut och åt och tog en par öhl, men hela Leon verkande uttömd, nästan inga människor nånstans. Vi undrade lite,det var ju en lördag kväll men vi tänkte att det kanske är normal och att universitetstad in Nicaragua kanske inte betyder bra uteliv! Vi kom inte ens på iden att det kanske var nånting särskilt o så.

Söndag gick vi up jättetidigt förr att åker till en vulkan, där det skulle finnas ruiner (ruins) av en hel stad som arkeologer har grävt fram! Där skulle man också kunna se gravar av två viktiga nivaraguaner. Så vi såg alla väldigt mycket framemot detta och när vi väl kom fram till arean, efter timmarsbusresa, många bussbyten, och en väldogt ansträngande promenad, så såg vi skyltet: "stängt"!!! AHHHHHH, och det värrsta var att det inte var stängt förr att det var söndag utan att det bara är stängt en dag om året:den 19 Juli! Och det förr att den 19:e är national dagen och det här året är det 30års jubileum! Vi träffade några killar och pratade med dem och undrade vad det är förr särsklit med dagen och dem förklarade att alla som inteabsolut behöver jobba och har pengarna är i Managua< huvudstaden, förr att det är jättestor fest där! Hade jag bara stannad i Tipitapa då hade jag nog upplevt det störrsta festet i hela mitt liv. Men i stället så satt vi mitt i ingenstans, nästan 40 grader,och visste inte hur vi skulle ta oss tillbaks till civilisationen, eftersom den sista bussen återigen hade gått! Den dag blev åtminstone en person väldigt glad, och det var taxichauffören som körde hem oss, för vi fick verkligen betala en förmögenhet!

På kvällen hade vi hittat vår bra humör igen och vi hade faktiskt en jättetrevligt, sent kvällute i en bar som var helt tum (förrutom oss), och den kvällen bestämmde killarna at dem fortfarande inte hade tröttnat på mig och att vi skulle verkligen och på allvar träffas nästa helg igen och var???..... Corn Island! The Caribbean!

Så nästa morgonen åkte jag hem till Tipitapa, jättetidig (killarna sov fortfarande när jag gick därifrån) tillbaks till jobbet. Killarna gav sig av, österut, mot havet!!! De skulle ta färjan till öarna medans jag skulle flyga, förr det är snabbare och vi skulle träffas fyra dagar senare, torsdag morgonen, klockan nio i hamnen av den stora ön. Så allt jag hade att göra var packa ihop bikinit, solkrämen och pengarna och vänta. Vänta på torsdag morgon!!!!!!!!!!!!!!!!!

Corn Islands... remains copyright of the author Sarah_S, a member of the travel community Travellerspoint.

Comment on this entry | Tweet this | Your own free travel blog | More Travellerspoint blogs

]]> A week travelling... tag:travellerspoint.com,2009-07-14:/blog/?domain=sarahnica&thisblog_entryid=7&entryid=168218 2009-07-14T21:22:29Z 2009-07-14T21:22:29Z Förra veckan skulle dem andra två voluntärer på seminar och eftersom organsisationen som har skickat dem hit inte ge nagra klara förslag hur en sån seminar ska se ut, bestämmde vi här helt enkelt att alla unga som jobba här i biblioteket skulle åka till en morfar av en kille vi känner som bor här på landet (el campo) för att uppleva vad det betyder att bo på landet här. Och på väg dit och tillbaks skulle vi titta på ... Förra veckan skulle dem andra två voluntärer på seminar och eftersom organsisationen som har skickat dem hit inte ge nagra klara förslag hur en sån seminar ska se ut, bestämmde vi här helt enkelt att alla unga som jobba här i biblioteket skulle åka till en morfar av en kille vi känner som bor här på landet (el campo) för att uppleva vad det betyder att bo på landet här. Och på väg dit och tillbaks skulle vi titta på andra bibiotek som drivs av andra tyska voluntärer. Och efter vi hade diskuterat detta förslag förra söndagen, satt vi dagen därpå redan på bussen ( mer eller mindre bra förbered, med mer eller mindre mycket utrustning, med en mer eller mindre stor plan vad exact vi skulle göra och vart vi skulle ;-) ) och var på väg mot vårt nästa lilla äventyr!

Från Tipitapa tog vi alltså bussen norrut och efter nagra timmar på väger som knappt förtjänner att bli kallad så, och med högstfart runt 20kmh kom vi fram till en litten by mitt i ingenstans (trodde vi, oh hur lite vi visste då) där en gammal tysk kvinna bor. Hon öppnade där ett litet bibliotek för ungefär 20 år och nu är det faktiskt ganska stort och jättefint, dem har teater där, en stor trägård, och mycket mycket plats där barnen kan leka och massor med spel och böcker. Vi var verkligen jätteimponerade. Så helad dagn spenderade vi där och frågade om hur dem gör där och lärde oss massor med grejer och sammlade ideer för vår eget lilla biblioteket. Vi kom på att vår störrsta problemet är att vi inte har ngn stad eller skola som stödja oss. Så det är det förrsta vi ska försöka fixa nu.

På kvällen fick vi sova i huset som vanligtviss voluntärerna bo i men dem hade precis åkt hem till Tyskland. Senare kom typ alla tjugo ungdomar som fortfarande bor kvar i byn och festade med oss. Och efter nagra öl så började dem dansa framför vårt lilla hus, och ldet tog inte ens 5 min till dem märkte att Sarah och jag bara satt och tittade på (tänkte vi skulle kunna smyga iväg eftersom vi fortfarande inte är särskilt duktiga på att skaka rumpan som dem gör). Men det blev aldrig så, och senare ståg vi verkligen framför drygt tio killar och lätt dem andra tjejer försöka att lära oss att skaka rumpan, jag tror jag har inte skrattat så mycket på länge, och killarna säkert inte heller.

Tidig nästa dag tog vi en ny bus lote mer norrut, och vi blev utsläppt nånstans på vägen där en man och hästar väntade på oss. Och sen så tog vi av mitt mot ingenstans upp och nerförr backarna, mitt genom skogen,... och efter jag vet inte hur länge hittade vi verkligen en väg och hus. Och då var vi framme... inget vatten i huset, inget ström, svin och hästar, kor, hönor, katter och hundar. Alla djur springer omkring, inte instängda, bara så där, i hustetm utanför.... allt helt otroligt. Där spenderade vi dagen och nästa dagen också, badadet i floden, där vi också "duschade", tvättade kläder och diskade, vandrade längs floden till en liten vatenfall och badade i den och på kvällen låg vi runt elden och lyssnade på dem vilda djuren som hördes i regnskogen omkring. Det går inte att komma längre hemifrån.

Mitt på natten fick vi sen säga Hejdå och klockan 2 tog vi hästerna och gav oss iväg mot den närmaste vägen där en busse skulle plocka upp oss, och efter en lång natt på en häst kom vi fram till en väg och det kom verkligen en buss som plockade upp oss och vi åkte hela vägen till gränsen till Honsuras, till Ocutal. Där tittade vi på ett bibliotek till och vilade våra stackars rumpor som inte alls var vana vid att sitta på en häst så länge!

Dagen efter åkte vi söderut igen och medans vi stog vid en väg , förrutom vägen bara "the wilderness" runt omkring, och väntade på en bus, kom Sarah och jag på iden att vi skulle ju kunna spara lite pengar och lifta. Och så ställde vi två tjejer oss vid vägen och höll ut tummarna, mer för att vi tyckte det var roligt än för att vi trodde ngn skulle plocka upp oss, men det tog inte ens 5 minuter till en Pick-upp (en Jeep som är öppet där bak) stannade och plockade upp oss. Att sitta där bak och se hur världen flyget förbi en, att känna hur vinden blåser genom håret, det ger en sån frihetskännsla som man få goshud (kan man säja så?). Och 2 timmar senare hade vi kommit fram till en liten by mitt i Nicaraguas kaffe region. Där stannade vi två dagar och såg hur dem odlar kaffe och bönor och bananer där. Och sen var vår lilla seminar (resa) tyvärr redan förbi och vi fick komma tillbaks till Tipitapa.

Och här sitter jag nu och om en half timme har jag min första mattekurs. Lite nervös är jag måsta jag erkänner :-)

Hörs snart.
Imorgon får ni nya bilder!
Kram

A week travelling... remains copyright of the author Sarah_S, a member of the travel community Travellerspoint.

Comment on this entry | Tweet this | Your own free travel blog | More Travellerspoint blogs

]]> jobbet... tag:travellerspoint.com,2009-07-13:/blog/?domain=sarahnica&thisblog_entryid=6&entryid=168076 2009-07-13T19:52:34Z 2009-07-13T19:52:34Z Vad gör jag egentligen hela dagn? Säkert undrar många av er det. Därför vill jag berätta lite om min vardag här. Här in Tipitapa finns en liten bibliotek som en tysk kvinna som bor här började för ungefär 3 år sen. Det är ett välsigt litet hus med ett mer eller mindre stort rum, det finns vatten, en toa och en liten trägård. I det lilla rummet finns ett antal böcker och några få spel. Varje dag öppnas rummet för flera ... Vad gör jag egentligen hela dagn? Säkert undrar många av er det. Därför vill jag berätta lite om min vardag här.

Här in Tipitapa finns en liten bibliotek som en tysk kvinna som bor här började för ungefär 3 år sen. Det är ett välsigt litet hus med ett mer eller mindre stort rum, det finns vatten, en toa och en liten trägård. I det lilla rummet finns ett antal böcker och några få spel. Varje dag öppnas rummet för flera timmar och det kommer mellan 20 och 40 barn varje dag. Vi låna ut böcker men för det mesta låter vi barnen låna spelen medans de är där. Der flesta barn är så fattiga att de inte har några spel hemma och de älskar att sitta hos oss och leka där. Tyvärr är rummet mycket för litet och för det mesta måsta barn sitter utomhus på gatan. Vi har inte heller tillräckligt med stolar eller bord, men de kan sitter på golvet om det finns plats. Vad vi också har där är papper och pennor så att barnen kan måla och rita, och det älskar de verkligen för många av dem har annars inte tillgång till papper och färjepennor. Det gör en verkligen glad att se dem där barnen vara glad med så lite, det är inte som hemma där barnen har 500 olika leksaker hemma och inte vet vilken dem ska leka med.

Sen från och med imorgon ska jag har 2 engelska kurser och 2 matte kurser (en för barn och en för ungdomar/universitetsstudenter). Det ser jag väldigt mycket framemot, det blir säkert jättespännande. Jag håller precis på med att leta fram material för dem men det verkar så som om deras niveau är otroligt lågt, jag hoppas bara att balla barn kan läsa och skriva, annars blir det verkligen svårt. Men man får väl inte vara rädd för utmaningar!

Vad gör jag resten av dagen?
Vi öppnar biblan runt 9 och stänger runt 5, under lunch tiden går jag mest till internetcaffet runt hörnet och fixer lite grejer. Efteråt går jeg mest och kolla vad som finns på "el mercado" (the market), det finns alltid ngt att se där och om det bara är en papagoja som sitter på fruktarna som säljs. De sälja dem coolaste fruktarna här som jag aldrig har sett förr. Och allt är så otroligt billigt, till exempel kostar 12 bananer runt 5-8 cordoba (3 cordoba är en krona).

Klockan sex eller half sju blir det mörkt och då ge jag mig hemåt. Ibland omgås jag med dem två andra tyska voluntärerna eller med några vänner härifrån, men alltid hemma hos ngn. Och från och med klockan nio ska man inte gå runt på gatan längre för att det finns mycket gängbråk här och det är farligt att träffa på folk från en sån gäng.

Så nu får ni ha det så bra. Jag hör av mig snart igen!

Kram

jobbet... remains copyright of the author Sarah_S, a member of the travel community Travellerspoint.

Comment on this entry | Tweet this | Your own free travel blog | More Travellerspoint blogs

]]> Tipitapa tag:travellerspoint.com,2009-07-05:/blog/?domain=sarahnica&thisblog_entryid=5&entryid=166936 2009-07-05T23:36:17Z 2009-07-05T23:36:17Z efter en natt ute i en av Managuas bästa salsa clubbar, har till och med jag lärt mig några steg. Hur kom det sig? Vi var en grupp av 5 personer som var ute på dansgolvet, 4 killar och jag och trev av dem hade redan hittat en minderårig snygg nicaraguansk tjej, medans John och jag som båda har nån hemma, försökte vår bästa med att inte se allt för löjligt ut. Efter ett tag fick vi syn på ett ... efter en natt ute i en av Managuas bästa salsa clubbar, har till och med jag lärt mig några steg. Hur kom det sig? Vi var en grupp av 5 personer som var ute på dansgolvet, 4 killar och jag och trev av dem hade redan hittat en minderårig snygg nicaraguansk tjej, medans John och jag som båda har nån hemma, försökte vår bästa med att inte se allt för löjligt ut. Efter ett tag fick vi syn på ett nicaraguanskt par som typ ägde dansgolvet och efter ett tag till gick jag fram till dem och sa att dem verkligen är dem bästa dansare jag har sett i mitt liv. De skrattade bara och föreslog att vi skulle byta partner och att de skulle lära oss lite. De hade ingen ahning vad dem gav sig in på, men jag tror att jag inte gjorde för det allt för dåligt' jag försökte i alla fall. Och vi hade väldigt roligt! :-)

Och nästa morgonen hade jag verkligen tur. Jag fick tag i min tyska vän som har kontakt till Tipitapa och fick ett nummer och efter några försök fick jag verkligen tag i nån! Och efter nästan 4 timmars sökande (de sökte stället där jag var och jag fick förflytta mig 2 gånger innan dem hittade mig) träffades vi äntligen!! So glad!!!!!!!!!!!!!
Och då fick jag reda på vad som hade gått fel. De hade svarat, men till mitt chalmers mail, och den har stängts av den 16:e om man inte har fixat sitt nya kontot! AHHHHHHH

Men i alla fall hade jag kommit fram, och det utan att nånting har blivit stulen eller jag har blivit rånad eller nånting ännu värre. Och det är jag otroligt tacksam förr.

Livet i Tipitapa:

Jag bor i en av de fattigaste "barrios" (delar av stan), men huset jag bor i har ändå mycket mer lyx än många runt omkring. Till exempel har vi ett riktig golv i huset och inte bara jordgolv, och det allra bästa tycker jag är att vi har en riktig toa! Den funkar bara hälften av dagn och tvål inte toapapper, men det är en riktoig toa, med en riktig "flush" (ingen ahning vad det heter på svenska), för toapappret finns en liten papperslåda brevid! Men på eftermiddag när det börjar regnar måste man stoppa ner stora sten i toa för att stoppa vattnet från att komma ut ur toan .:-)

Tipitapa remains copyright of the author Sarah_S, a member of the travel community Travellerspoint.

Comment on this entry | Tweet this | Your own free travel blog | More Travellerspoint blogs

]]> Travelling... tag:travellerspoint.com,2009-07-04:/blog/?domain=sarahnica&thisblog_entryid=4&entryid=166837 2009-07-04T17:54:30Z 2009-07-04T17:54:30Z Nu har jag alltså slutäntligen kommit fram, inte bara till det rätta San Jose men verkligen kommit fram till Tipitapa, Nicaragua, dit jag egentligen ville. Och även om det fanns många oväntade hinder, så har jag kommit fram till slut och har till och med börjat vänja mig vid allt det här. Men låt mig börja från början: Nu hade jag alltså kommit fram till det rätta San Jose och hade verkligen tänkt att allt "trouble" skulle vara förbi nu, men ... Nu har jag alltså slutäntligen kommit fram, inte bara till det rätta San Jose men verkligen kommit fram till Tipitapa, Nicaragua, dit jag egentligen ville. Och även om det fanns många oväntade hinder, så har jag kommit fram till slut och har till och med börjat vänja mig vid allt det här. Men låt mig börja från början:

Nu hade jag alltså kommit fram till det rätta San Jose och hade verkligen tänkt att allt "trouble" skulle vara förbi nu, men då började det först. Min forst dag in San Jose spenderade jag bara på hostelet, undreande varför de personerna från Tipitapa( där jag skulle jobba) inte längre hörde av sig och höll på att prata med dem andra "mochileros"(backpackers) om säkerheten här nere och vilka platser man skulle gå och titta på.

Jag fick jättemycket hjälp och råd verkligen alla sa, res inte till Managua för det är riktig riktig farligt. alltså skrev jag igen till personerna i Tipitapa att vi skulle träffas in Granada, lite mer söderut av Managua, för att jag inte vill åker till Managua, men fick igen inte någt svar! Efter jag hade väntat två dagar in San Jose (den tråkigaste staden i världen. det finns absolut inget, inget att göra) och fortfarande inte hade hört ngt från nån, bestämmde jag mig att packa ihop mina grejer och ta en bus till Nicaragua, till Granada där jag hoppades att de från jobbet skulle möta mig!
På bussen satt jag brevid en ung snygg kille från Panama, som hjälpte mig att komma över gränsen, för jag förstog naturligtvis ingenting av vad de där gränspolisen frågade mig, och så sa han helt enkelt att vi resa ihop och svarade på allt och allt blev bra :-), alltså ibland undrar jag hur mycket tur jag förtjännar.

På eftermiddagen kom jag alltså fram till Granada, minst 40 grader och solsken, och skulle hitta en hostal. Jag hade valt ett i förväg, men hade tyvärr inte tänkte på att Lonely PLanet guiden jag har med mig redan är några år gammal. Efter att jag hade gått genom hela staden (ok den är inte särskilt stor, men ändå), med alla mina grejer (min rycksäck är ungefär lika stor och tung som jag (liten, väldigt liten överdrift)) två gånger och fortfarande inte hade hittat stället, gav jag upp och tog det första vandrarhemmet som jag stött på. (dagen därpå fick jag reda på att vandrahemmet jag letade efter hade bytt adress och var i huste brevid :-((( ) Men det var helt okey där.

Det förrsta jag kollade var mitt mail, men jag hade fortfarande inte fått ngt från Tipitapa, och överhuvudtaget hade jag inte fått like mycket mail som jag bruka få (jag får alla mina mail från alla adresser skickat till mitt gmailadress), men det enda jag tänkte var att folk väl redan har glömmt mig! Ett telefonnummer hade jag inte heller så att jag skulle har kunnat ringa dem och min kontakt in Tyskland hade inte heller hört av sig och har inte varit online på flera dagar! Naja då tänkte jag jag vänta en dag till och gör det bästa ur situationen och gå och lära känner staden och omgivningen lite! Vid den tidpunkten hade jag redan träffat Male (en tjej som är från Argentinia och bor i Costa Rica) som bodde på samma hostal och två irländare. Min förrsta dag i Granda tillbringade jag huvudsakligen med att vandra omkring stan (ihop med Male) köpa billig mat från den lokala marknaden (ngt som alla guidböcker varna förr, dagen därpå visste jag varför :-(, men det var riktigt gott och billigt!) och kolla på kyrkor och museer. Det var verkligen en trevlig liten stad, som känndes till och med rätt säker, och jag började undrar om Nicaragua inte alls var så fattig och farligt som alla bruka säga! Min reslust kom tillbaks och det ända som fick mig att inte känner mig helt avsläppnat och glad var att jag fortfarande inte hade hört ngt av personerna i Tipitapa!
Nästa dag tillbringade Male och jag med att utforska omgivningen, vi åkte i en liten trehjuling runt till olika byar i omgivningen och till en "craterlake" och till huset där Sandino (Nicaraguas national hjälte) föddes. En riktig trevlig dag, men på kvällen började jag verkligen att bli oroligt! Jag hade nästan inte fått ngt mail alls och jag visste inte längre vad jag skulle göra, kanske finns skolan/biblioteket där jag skulle jobba inte alls? De två irländare som jag hade träffat hade bestämmt sig att åker till Managua nästa dag och eftersom Tipitapa är väldigt nära Managua och jag tänkte att det inte kan hända mig så mycket i sällskapp av två stora starka män, tänkte jag det skulle vara bäst om jag åker med dem!

Och jag skrev en email till till dem i Tipitapa (jag tror den tionde som jag inte hade fått svar på) att jag skulle vara en Managua den 26:e och vänta på dem. Det var det fjärde möte som jag föreslog. De tre innan blev aldrig ngt eftersom de aldrig svarade och jag därför trodde dem skulle inte komma!

Vi kom fram till Managua på efetrmiddag och lyckades hitta vandrarhemmet utan större problem och utan att bli rånade. I vandrahemmet kollade jag mitt mail direkt men återigen inget, då började jag bli skeptiskt, kankse är ngt fel med mitt mailadress?? Men innan jag kunde komma fram till ngt bjöd de två irländare mig att följa med de på en "trip" genom stan med en taxi, för att det är tydligen för farligt att promenera. Så jag åkte med dem, det var intressant att se hur Managua se ut, det var betydligt fattigare än Granada, men fortfarande inte så fattig som folk hade beskrivit det för mig! Mangua är den fulaste staden jag nånsin har sett! Verkligen, det är smutsig, luktar fruktansvärd och har inte ens ett riktig centrum! Vi fick lämna taxit några gånger och bara när det var polis i närheten! Vi tittade bland annat på en gammal kyrka, som det stog i guidboken att man inte kan titta på för omgivningen är så osäker men när vi var där så var det polis där. Efter vår lilla utflygt kom vi tillbkas till hotelet och såg att det var polis där och mycket folk och allt så vi gick in och frågade vad som hade hänt och då fick vi reda på att två nyanlända holländare hade varit ute och promenerat där vid den der kyrkan och hade blivit rånade och blivit av med allt, pengar, kreditkort, pass, och en av de hade blivit nerslagen. Vad vi hade för tur!
Så för kvällen glömmde jag att jag inte visste vad jag skulle göra dagen därpå och gick istället ut med dem och firade att dem inte hade blivit mer skadat!

.... (imorgon)

Travelling... remains copyright of the author Sarah_S, a member of the travel community Travellerspoint.

Comment on this entry | Tweet this | Your own free travel blog | More Travellerspoint blogs

]]> Pics and comments tag:travellerspoint.com,2009-07-03:/blog/?domain=sarahnica&thisblog_entryid=3&entryid=166750 2009-07-03T21:13:40Z 2009-07-03T21:13:40Z Om ni vill kolla mina kort så finns dem på högersidan bland: more photos och jag blir jätteglad om ni kommenterar vad jag skriva och berätta lite om vad som händer hemma. Det är alltid roligt att höra! Om ni vill kommentera måste ni skaffa en "account", det är enkelt och grattis! Jag hoppas att jag hör av många! Jag saknar er därhemma i Sverige! ... Om ni vill kolla mina kort så finns dem på högersidan bland: more photos och jag blir jätteglad om ni kommenterar vad jag skriva och berätta lite om vad som händer hemma. Det är alltid roligt att höra!
Om ni vill kommentera måste ni skaffa en "account", det är enkelt och grattis!
Jag hoppas att jag hör av många!
Jag saknar er därhemma i Sverige!

Pics and comments remains copyright of the author Sarah_S, a member of the travel community Travellerspoint.

Comment on this entry | Tweet this | Your own free travel blog | More Travellerspoint blogs

]]> Good old friends... tag:travellerspoint.com,2009-07-03:/blog/?domain=sarahnica&thisblog_entryid=2&entryid=166749 2009-07-03T21:10:20Z 2009-07-03T21:10:20Z När jag vaknade nästa morgonen var Luis redan där, han kom upp hela vägen från Los Angeles! Innan vi åkte iväg för att träffa Federico en Berkley, gick vi ut (naja, inte riktig sant, vi körde de 200 meter till det närmaste köpcentrumet!) och åt frukost. Fastfood till frukost, välkommen till Amerika! (hela veckan åt vi inte hemma en enda gång, bara fastfood ute, jag var verkligen förvånad att inte ALLA är otroligt tjocka!) Efter en helt enorm Hamburgare till frukost, ... När jag vaknade nästa morgonen var Luis redan där, han kom upp hela vägen från Los Angeles! Innan vi åkte iväg för att träffa Federico en Berkley, gick vi ut (naja, inte riktig sant, vi körde de 200 meter till det närmaste köpcentrumet!) och åt frukost. Fastfood till frukost, välkommen till Amerika! (hela veckan åt vi inte hemma en enda gång, bara fastfood ute, jag var verkligen förvånad att inte ALLA är otroligt tjocka!)

Efter en helt enorm Hamburgare till frukost, körde vi upp till Berkley för att träffa Federico och några andra vänner, och då ville dem kolla min pass och märkte att det var min födelsedag. Oj, det hade någ varit bättre att inte berrätta för jag hade fortfarande ett stort behov av att sova, men det blev inget. Det var länge sen jag har fästat sådär ordentlig, och efter min första dag en Amerika hade jag lätt behövt flere dagar återhämdningstid. Men jag hade en great födelsedag!

Efter typ två timmars sömn var vi på väg till San Francisko! En riktig cool stad! Otroligt! Vädret var tyvärr inte det bästa men det var ändå cool att lära känner staden och att vara ute med en hel grupp vänner. Efter en natt som vi återigen spenderade festande, tog vi det lungt följande dagen och satt på stranden, åt pizza och hamburgare och diskuterade livet och politik. Det är otroiligt intressant att diskutera med dem, för deras bakgrund och för att de också är invandrare men i ett land som inte alls ta upp de på samma sätt. Sen har alla av dem pluggat på Berkley. Många av de var illegala invandrare, och är legale nu och andra som fortfarande är illegala och bara kunde plugga för nån generös American betalar för att muta myndigheterna, så att dem är gäst studenter från Mexico. Så att de är helt beroende av deras välfärd. Så det är väldigt intressant att prata med dem.
Samma dag var vi också och kollade på Berkley, en riktig riktig cool skola och campus, de har det näst största biblioteket in Amerika. Det var värkligen imponerande, jag måste erkänna att jag kom på ideen att kanske söka dit och plugga ett år där, det skulle vara kult.

Nästa dag åkte hela gruppen ner till San Jose igen och vi gick på en koncert där. Jag kännde inte till gruppen (men alla som känner mig bra, vet att jag inte bruka känna till nån grupp) men det var trevligt ändå. Den natt fick jag äntligen lite mer än bara 3 timmar sömn och dagen därpå körde Luis och jag ner till Los Angeles, och stoppade på väg hos hans föräldrar, som bor mitt i ingenstans och lever av jordbruk. Sen på kvällen kom vi äntligen fram till L.A. och stannade hos ett par, ochså vänner, som är lite äldre och som också är mexican-american och som är klar med skolan och har börjat jobba och bor i en lägenhet, my God, helt otroligt, vilken lyx. Så jag antar när jag kommer och hälsa på mina vänner nästa gång så kommer de också har det så :-) och inte bor i ett hus som ska rivas ner och där dem inte har tillstånd att bo, där det inte finns electrictet regelbundet och så vidare.
Mitt i natten kom resten av gruppen fram till L.A. för de hade bestämmt sig för att följa efter för att kunna spendera lite mer tid med oss och för att festa lite mer...( inte att vi hade typ festat varenda kväll sen jag kom dit :-))

Nästa dag skulle vi först gå och titta på en av L.A.s berömmda surferstränder och titta lite på livströtta snygga killar med bar överkropp, men när vi kom fram var det inte alls så jättehöga vågor och jag sååå otroligt sygen att bada att jag övertygade dem andra att hoppa in med mig i våra underkläder (äVEN OM DET VAR ILLEGAL). Det var helt otroligt och dem fick mig inte ur vattnet på flera timmar, jag älskar havet, och vädret var underbart och allt, jag ville bara inte se ngt annat utan bara vara där. Men jag tror dem andra tyckte också det var roligt även om de flesta var lite blygga och först inte ville simma i sina underkläder.
Dagen var tyvärr redan förbi när de andra kunde övertyga mig att lämna sandstranden och åker vidare, altså bestämmde vi oss för att göra sightseeing dagen därpå och att åka hem istället, klä upp oss och gå ut till nån Salsa och Merenge club där de skulle lära mig att dansa. :-)
Jag var typ den ända vita personen i hela clubben och utan den falska vigselring på fingret hade jag säkert inte kunnat fly undan alla killar. Och sen dansade vi, timme efter timme och jag hade verkligen " the time of my life", och alla som tittade troligen också :-)
Och gissa vad? Nästa dag hade jag en sån träningsvärk som aldrig förr!
Natten spenderade jag hemma hos Federico, och nästa morgonen fick jag äter frukost med hela familien, förr alla ville träffa mig, allt på spanska, ca. 35 personer, men Federico sa att jag "did well"!

Sen var det dags att säga hejdå till hälften av alla mina nya vänner för att de fick åker hem till San Francisko. Jag hade ändå en dag kvar och då visade Luis mig Hollywood (vilken besvikelse!) inte alls vad jag hade föreställt mig! Smutsig, tråkig,inte riktig nåt att se. Och på kvällen var jag altså på vä igen!

Den här gången på väg till San Jose, Costa Rica, Stop number 2 on my journey!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Good old friends... remains copyright of the author Sarah_S, a member of the travel community Travellerspoint.

Comment on this entry | Tweet this | Your own free travel blog | More Travellerspoint blogs

]]> En olycklig början... tag:travellerspoint.com,2009-07-03:/blog/?domain=sarahnica&thisblog_entryid=1&entryid=166740 2009-07-03T19:06:26Z 2009-07-03T19:06:26Z Hej allihoppa Hur är det där hemma? Kalt? Regn? Eller har ni en bra sommar? äöå Jag har nu varit på väg till Tipitapa, Nicaragua för lite mer än två veckor. Hur kommer det sig undrar ni kanske och de flesta av er som känner mig mer eller mindre bra kommer inte vara förvånad över vad som har hänt. Två dagar innan jag skulle åker hemmifrån ringde jag till flygbolaget för att kolla att allt kommer gå bra och så läste killen ... Hej allihoppa

Hur är det där hemma? Kalt? Regn? Eller har ni en bra sommar? äöå

Jag har nu varit på väg till Tipitapa, Nicaragua för lite mer än två veckor. Hur kommer det sig undrar ni kanske och de flesta av er som känner mig mer eller mindre bra kommer inte vara förvånad över vad som har hänt. Två dagar innan jag skulle åker hemmifrån ringde jag till flygbolaget för att kolla att allt kommer gå bra och så läste killen min Iternery och sa: Frankfurt-Philadelphia (USA) OK, Philadelphia - Phoenix (USA) OK och Phoenix - San Jose(USA) OK, och då fick jag verkligen en shock. Och det var som det verkade vara, jag hade bokat fel flyg, inte som planerat till San Jose, Costa Rica men till San Jose, California. Och då trodde jag verkligen att min semester skulle ta slut innan den ens hade börjat på riktig! Men efter några minuter där jag vägrade tror att jag kan vara så otoligt klantig och några mer eller mindre uppmuntrande ord från David bestämmde jag mig för att göra det bästa ur situationen och hälsa på Federico och Luis, två mexican-american vänner som bor i California, som jag lärde känner på min sista stora resan i Argentina. Så jag ringde upp de efter tre år och sa : "Hej, det är Sarah från Tyskland, som ni träffade för tre år sen i Argentina. Hon, som inte kunde nåt spanksa och trodde att ni skulle vållta och döda henne för ni såg så farliga ut." Och gissa vad de sa! De var jätteglada och sa jag skulle stanna i California en hel vecka och de skulle ta ledig och visa mig runt. en hel vecka!!!!! Det verkade helt otroligt! Men det var sant!

Och den 13:e Juni satt jag äntligen på planet... mot San Jose, California!!!!!!!!!

Sent på kvällen den 14:e kom jag ändligen fram till San Jose flygplats, efter att jag fick byta plan 3 gånger och hade så mycket krångel med den amerikanska immigrationen att jag nästan missade flyget. Först så såg min väska väl inte så förtroende väckande ut (jag har min rycksäxl nämligen i nånslaggs säck, så att den inte blir skadat eller stulen) och sen så visste jag varken vad mina vänner heter i efternamn, eller var exact de bor eller vad de jobbar :-), jag var inte så bra förberedd helt enkelt! Men jag kom genom till slut och kom ombord som den sista passagerare. Men jag han! Och sen var jag äntligen framme:

För första gången in California!

Från flygplatsen tog jag en taxi hem till en vänn av mina vänner som jag aldrig hade träffat förr, men som bor i San Jose och där skulle jag sova den första natten till Luis skulle hämta mig nästa morgonen och ta mig till Federico som bor en Berkley! Jag tog also en Taxi fran flygplatsen till Cindy, så heter tjejen jag skulle bo hos. Mitt på natten, jag hade bara en ungefär adress och en telefonnummer, men min mobil funkade inte. Jag vet inte hur lång tid det tog att hitta huset, men vi klarade det till slut och jag blev 30 dollar fattigare för en taxifärd som vanligtvis inte skulle har tagit längre än 7 minuter!
Cindy är också mexican-american och bor ihop men en annan tjej, Jasmin, som också är mexican-american och fortfarande illegal invandrare. Vi sågs och det bara känndes som om vi hade varit vänner förra livet, jag har sällan träffat folk som jag kom överens med så bra från första ögonblick.
Vi satt och pratade och drack öl typ hela natten, och det skulle bli så varenda natt jag var där, men det kunde jag inte ana då, och när jag slutäntligen la mig klockan 5 på morgonen, tänklte jag, nu kan jag sova ut... min semester har äntligen börjat!!!!!!!!!!!!!!

En olycklig början... remains copyright of the author Sarah_S, a member of the travel community Travellerspoint.

Comment on this entry | Tweet this | Your own free travel blog | More Travellerspoint blogs

]]>