A Travellerspoint blog

By this Author: Sarah_S

Svenska....

... när man vänja sig vid vardagen här är det svårt att inte glömma svenskan.

storm 26 °C
View Nicaraugua summer 2009 on Sarah_S's travel map.

När jag skriva mina inlägg så lyssna jag alltid på svenska låter på youtube för livet här få mig verkligen att glömma svenskan ich att blanda ihop det med spanskan. Jag prata så lite svenska här det är helt otroligt och jag är verkligen lite rädd hur det kommer bli när jag sitter i min första föreläsning på Chalmers igen. I alla fall kan det inte bli värre än vad det var för ett år sen när jag kännde att jag inte ens fattade hälften av allt vad Bernardt sa. ;-)

Nu har jag verkligen vant mig vid livet här. Jag har inte varit bortrest dem sista två helgerna och nu har jag verkligen ett helt normal vardagsliv här.

Jag vaknar klockan 8 varje morgonen, efter typ 10 timmars sömn (det kan man vänja sig vid) und börja dagen med en kall dusch. VAd som är bra eller speciell med det är att vi har en riktig dusch, imomhus, med rinnande vatten och golv som inte är jord! De flesta andra volutärer bor i familier som inte har det, det är nämligen absolut inte standart här. De flesta har duschen utomhus och duschväggen är ofta inte alls tillräckligt högt för oss långa Europäer för att skydda heal kroppen framför dem nyfikna blickar av grannarna. Och sen så finns det för det mesta inte rinnande vatten utan en slaggs ton med regnvatten och en liten skål med vilken man hälja vatten över sig!
Efter min underabar dusch på morgonen äter jag frukost vilket min 'mama' här gör för mig. Det är alltid alltid det samma, röda bönor med ris, det hela stekt in olja, bananer stekt in olja, lite sallad med mycket olja och avocado. Och med det hela finns en kopp kaffe med så mycket socker att det skulle kunna vara allt annat än kaffe också för att man kan ändå inte avgöra vad det är för det är sååå sött.

Efter det så ge jag mig hemmifrån och gå till skolan, ofta så hämta jag den andra Sarahn (hon är en av dem andra voluntärerna) förr henne bor bara ungefär 100 meter från mig. Sen går vi till biblan ihop. Och dem tio minuterna om dagen är alltid väldigt roligt och intressant. Dem flesta vet nu vad vi heter och känner igen oss men det gör inte alls att dem tycker vi är mindre intressant. Vi få höra dem kostigaste och roligaste grejer som man kan föreställa sig.. allt från "God Morgon" och "Hur är det" till "Jag älskar dig","snygging"... och det bästa jag fick höra hittills var att om jag skule gifta mig med en av killarna så skule jag inte behöva tvätta, städa eller laga mat :-). även om alla säga att man ska ignorera dem så kan jag ibland inte och är tvungen att gapskratta! Och det motivera dem naturligtvis ännu mer!

Från nio till tolv jobbar vi ihop i biblan med att ge ut spel åt typ forty barn och försöka hålla koll vem som har vad så att inte allt för många grejer försvinna. Klockan tolv till två har vi lunchrast och då är vi mest i internetkaffet för efter den frukosten är vi för det mesta inte hunrig tre timmar senare!

På eftermiddagen så ge jag för det mesta engelska och mattekurser och det är också jätteroligt. Ibland är det lite frustrerande för disciplinen här är katastrofalt och dem vet verkligen inte mycket. även dem studenterna som jag har varje kväll kan inte bråk och negativa tal och sånt. Mycket att jobba på i alla fall.

På kvällen så åker vi ofta in till Managua och gå på teater o på koncert. Det är jättetrevligt att göra det mycket för hemma har jag nästan inte tid och det kostar mycket.

Ibland åker jag också in till stan för att hjälpa en vän som är tysk lärare med undervisningen.

Dagarna går så snabbt... och jag vet verkligen var all den tiden tar vägen, bara 2 veckor kvar. Helt otroligt!

Imorgon vill jag ta nagra bilder fran biblan och ladda upp den så att ni kan se hur jag jobba här. Ha det så jättebra.

Kramar!!!!!

Posted by Sarah_S 13:10 Archived in Nicaragua Tagged volunteer Comments (1)

Paradiset...

... och det hela ihop med fyra mexicaner!

sunny 38 °C
View Nicaraugua summer 2009 on Sarah_S's travel map.

Torsdag morgonen klockan 4 ringde väckerklockan men jag hade legat vaken ett bra tag redan och var uppe innan jag ens han stänga av klockan. Half fem skulle taxit hämta mig. Det skulle ge mig exact tillräckligt med tid för att klä på mig, packa det sista och lämna huset utan att väcka nån. När tjugo över fyra taxichauffören började tuta som en galning var, lyckades han verkligen väcka alla i huset och grannarna med. Efter jag hade sagt Hejdå till alla som stog i dörrarna var jag äntligen på väg... och några timmar senare satt jag verkligen fot på BIG CORN ISLAND!
Det var första gången när jag flög i ett sånt litet plan där bara typ 15 pers fick plats och flyget känndes lite sådär, men inget jämfört med bootturen som jag fick ta för at komma från Big Corn till Little Corn, där jag skulle träffa mina vänner.
Killarna som körde booten som skulle ta oss från den ena ön till den andra lyckades verkligen att få alla, verkligen alla personer samt rycksäck med innehåll helt genomblötta.
Men till och med det kunde inte ändra humöret jag var på, jag skulle ju trots allt spendera 5 dager här i Caribbean ihop med 4 vänner. Vad vill man mer?

Och klockan 11 var jag framme, vår vandrarhem var direkt på stranden, hängmattor spännda mellan palmerna, havet så blå och grönt som man förväntade sig från alla dem vykorten man har sett, ...

Och så spenderade jag mina 5 dagar: sova ut, vakna sakta, en dopp i havet, cocosbröd till frukost, läsa i hängmattan och ibland en kort eller lite längre dopp o det kristallklara havet, läsa lite mer, snorkla lite (titta på haiar och koraller och underbart färjade fiskar, leta efter lite färscha mangon och kokosnötter, sova lite mer för man har ju ansträngt sig så mycket med att öppna kokosnötterna med maschetten, försöka lära mina 4 killkompissar att simma (det var den roligaste delen av dagen :-) ), sola lite mer och sen gå ut och äta otroligt god fisk eller crabbar eller .... till middag. Och efterdet tillbaks in i hängmatten och titta på sjärnorna och lyssna på havet. Många av kvällarna satt jag upp länge och pratade med Ramon o Federico över ditten och datten och hur man skulle kunna förbättra världen.

Och så tog en dag slut och en dag till och en dag till.... och innan jag ens hade förstått att jag hade kommit fram till Karibbean fick jag packa ihop mina grejer igen och lämna Corn Island igen. En plats mer som jag har sett, ett ställe mer som jag nog aldrig mer kommer komma tillbakas till, en vecka mer från vilken jag inte har mer kvar än några kort som knappt kan visa skönheten och ännu mer underbara minnen. Minnen som ibland få mig att glömma nutiden och att önska att jag skulle ibland kunna stanna tiden, bara för ett litet tag.

äöå

Posted by Sarah_S 14:42 Archived in Nicaragua Tagged women Comments (0)

Corn Islands...

... this time we didnt have to wait 3 years!

overcast 36 °C
View Nicaraugua summer 2009 on Sarah_S's travel map.

Hej allihoppa, äöå

det var visst ett bra tag sen jag hörde av mig men tiden här går otroligt fort och att skriva på svenska tar alltid ganska mycket tid (jag vill ju inte göra allt för många fel ;-) ).

Under hela min tid här har jag sett till att stanna i contact med Federico, fö han berättade för mig att han och tre av sina bröder skulle vara i Nicaragua för fyra veckor i Juli. Och vi sa vi skulle träffas och resa lite ihop under helgerna när jag är ledig. Men tyvärr funkade det inte att ses under första hälften av månaden, men förr förra veckans tordag, äntligen, var dem tillräckligt nära Tipitapa och jag packade ihop mina grejer och åkte till Granada efter jobbet. Vi sa vi skulle träffas klockan 4 framför den stora kyrkan, man tyvärr var jag ganska mycket försenad och när jag kom till kyrkan klokan half sex var jag nästan övertygat om att jag skulle åka hem igen utan att har sett dem, men dem var kvar. Dem satt verkligen där i mer än en och en half timme och väntade på mig! även om det inte hade varit tre år den här gången så känndes det ändå som om vi inte hade setts på hur länge som helst (jag har ju upplevt ganska mycket dem sista 4 veckorna och dem med) så att vi inte hade nån problem alls med att hitta på saker att berätta. Det var jättetrevligt att lära känna dem 3 andra och vi hade väldigt roligt den kvällen.

Nästa morgonen fick jag åker tillbaks till Tipitapa, förr att jag har vanligtvis engelska undervisning på fredagar och så bestämmde killerna att följa med för att lära känner stället där jag bor och där jag jobbar. En av bröderna jobbar i en bibliotek och en jobbar som lärare så de tyckte det var jätteintressant att se vad jag gör och hur det se ut! Och när vi väl kom fram till biblan så hade Sarah1 (den andra voluntär här, jag är Sarah2) sätt upp en lapp där hon hade skrivit: Idag ges ej engelska leccioner! Sarah
Och då tänkte jag att mina elever troligen tror att det beträffa dem och jag sa till mina vänner att om dem vänta en kvar kan jag springa hem, packa mina grejer och följa med dem över helgen. Och så gjorde vi och en half timme senare var vi på väg norrut till Matagalpa!

Nära Matagalpa finns en "eco-farm" som tyska grundade förr länge sen och där det ska finnas jättefin och lätt tillgänglig regnskog. Så vi bestämmde oss förr att ta första bussen lördag morgonen och utforska farmen. När bussen släppte av oss såg allt väldigt kult ut, men efter 2 timmars promenad på en asfalterad väg hade vi fortfarande inte hittat nån regnskog o åtminstone ngn som kunde berätta vart vi ska. Och efter 2 timmar till där stämningen inte direkt blev bättre, gav vi up och försökte hitta tillbaks till den stora vägen förr att åker tillbaks in till stan. Jag vet inte hur länge det tog oss att hitta tillbaks men den sista bussen hade i alla fall åkt! Underbart! Men dem hade ju mig med sig och eftersom jag verkligen redan hade ont i fötterna och inte kännde förr att slössa ännu mer tid ställde jag mig mit på gatan och vinkade..... och nästa lastbilen stannade verkligen och vi fick åka med ner till stan! Helt slut kom vi fram och packade ihop våra grejer förr att åka vidare till nästa stan, där vi hoppades att vi skulle ha mer tur! Oh vad lite vi visste då!!!

På väg till Leon stannade vi vid en skola, där Federicos flickvän jobbar under sommaren och kollade runt där lite,men hon var tyvärr väldigt upptagen och vi stannade därför inte så länge! På kvällen kom vi fram till Leon, Nicaraguas universitetsstad, och gick ut och åt och tog en par öhl, men hela Leon verkande uttömd, nästan inga människor nånstans. Vi undrade lite,det var ju en lördag kväll men vi tänkte att det kanske är normal och att universitetstad in Nicaragua kanske inte betyder bra uteliv! Vi kom inte ens på iden att det kanske var nånting särskilt o så.

Söndag gick vi up jättetidigt förr att åker till en vulkan, där det skulle finnas ruiner (ruins) av en hel stad som arkeologer har grävt fram! Där skulle man också kunna se gravar av två viktiga nivaraguaner. Så vi såg alla väldigt mycket framemot detta och när vi väl kom fram till arean, efter timmarsbusresa, många bussbyten, och en väldogt ansträngande promenad, så såg vi skyltet: "stängt"!!! AHHHHHH, och det värrsta var att det inte var stängt förr att det var söndag utan att det bara är stängt en dag om året:den 19 Juli! Och det förr att den 19:e är national dagen och det här året är det 30års jubileum! Vi träffade några killar och pratade med dem och undrade vad det är förr särsklit med dagen och dem förklarade att alla som inteabsolut behöver jobba och har pengarna är i Managua< huvudstaden, förr att det är jättestor fest där! Hade jag bara stannad i Tipitapa då hade jag nog upplevt det störrsta festet i hela mitt liv. Men i stället så satt vi mitt i ingenstans, nästan 40 grader,och visste inte hur vi skulle ta oss tillbaks till civilisationen, eftersom den sista bussen återigen hade gått! Den dag blev åtminstone en person väldigt glad, och det var taxichauffören som körde hem oss, för vi fick verkligen betala en förmögenhet!

På kvällen hade vi hittat vår bra humör igen och vi hade faktiskt en jättetrevligt, sent kvällute i en bar som var helt tum (förrutom oss), och den kvällen bestämmde killarna at dem fortfarande inte hade tröttnat på mig och att vi skulle verkligen och på allvar träffas nästa helg igen och var???..... Corn Island! The Caribbean!

Så nästa morgonen åkte jag hem till Tipitapa, jättetidig (killarna sov fortfarande när jag gick därifrån) tillbaks till jobbet. Killarna gav sig av, österut, mot havet!!! De skulle ta färjan till öarna medans jag skulle flyga, förr det är snabbare och vi skulle träffas fyra dagar senare, torsdag morgonen, klockan nio i hamnen av den stora ön. Så allt jag hade att göra var packa ihop bikinit, solkrämen och pengarna och vänta. Vänta på torsdag morgon!!!!!!!!!!!!!!!!!

Posted by Sarah_S 17:52 Archived in Nicaragua Tagged women Comments (0)

A week travelling...

... what they call "Seminar"

sunny 38 °C
View Nicaraugua summer 2009 on Sarah_S's travel map.

Förra veckan skulle dem andra två voluntärer på seminar och eftersom organsisationen som har skickat dem hit inte ge nagra klara förslag hur en sån seminar ska se ut, bestämmde vi här helt enkelt att alla unga som jobba här i biblioteket skulle åka till en morfar av en kille vi känner som bor här på landet (el campo) för att uppleva vad det betyder att bo på landet här. Och på väg dit och tillbaks skulle vi titta på andra bibiotek som drivs av andra tyska voluntärer. Och efter vi hade diskuterat detta förslag förra söndagen, satt vi dagen därpå redan på bussen ( mer eller mindre bra förbered, med mer eller mindre mycket utrustning, med en mer eller mindre stor plan vad exact vi skulle göra och vart vi skulle ;-) ) och var på väg mot vårt nästa lilla äventyr!

Från Tipitapa tog vi alltså bussen norrut och efter nagra timmar på väger som knappt förtjänner att bli kallad så, och med högstfart runt 20kmh kom vi fram till en litten by mitt i ingenstans (trodde vi, oh hur lite vi visste då) där en gammal tysk kvinna bor. Hon öppnade där ett litet bibliotek för ungefär 20 år och nu är det faktiskt ganska stort och jättefint, dem har teater där, en stor trägård, och mycket mycket plats där barnen kan leka och massor med spel och böcker. Vi var verkligen jätteimponerade. Så helad dagn spenderade vi där och frågade om hur dem gör där och lärde oss massor med grejer och sammlade ideer för vår eget lilla biblioteket. Vi kom på att vår störrsta problemet är att vi inte har ngn stad eller skola som stödja oss. Så det är det förrsta vi ska försöka fixa nu.

På kvällen fick vi sova i huset som vanligtviss voluntärerna bo i men dem hade precis åkt hem till Tyskland. Senare kom typ alla tjugo ungdomar som fortfarande bor kvar i byn och festade med oss. Och efter nagra öl så började dem dansa framför vårt lilla hus, och ldet tog inte ens 5 min till dem märkte att Sarah och jag bara satt och tittade på (tänkte vi skulle kunna smyga iväg eftersom vi fortfarande inte är särskilt duktiga på att skaka rumpan som dem gör). Men det blev aldrig så, och senare ståg vi verkligen framför drygt tio killar och lätt dem andra tjejer försöka att lära oss att skaka rumpan, jag tror jag har inte skrattat så mycket på länge, och killarna säkert inte heller.

Tidig nästa dag tog vi en ny bus lote mer norrut, och vi blev utsläppt nånstans på vägen där en man och hästar väntade på oss. Och sen så tog vi av mitt mot ingenstans upp och nerförr backarna, mitt genom skogen,... och efter jag vet inte hur länge hittade vi verkligen en väg och hus. Och då var vi framme... inget vatten i huset, inget ström, svin och hästar, kor, hönor, katter och hundar. Alla djur springer omkring, inte instängda, bara så där, i hustetm utanför.... allt helt otroligt. Där spenderade vi dagen och nästa dagen också, badadet i floden, där vi också "duschade", tvättade kläder och diskade, vandrade längs floden till en liten vatenfall och badade i den och på kvällen låg vi runt elden och lyssnade på dem vilda djuren som hördes i regnskogen omkring. Det går inte att komma längre hemifrån.

Mitt på natten fick vi sen säga Hejdå och klockan 2 tog vi hästerna och gav oss iväg mot den närmaste vägen där en busse skulle plocka upp oss, och efter en lång natt på en häst kom vi fram till en väg och det kom verkligen en buss som plockade upp oss och vi åkte hela vägen till gränsen till Honsuras, till Ocutal. Där tittade vi på ett bibliotek till och vilade våra stackars rumpor som inte alls var vana vid att sitta på en häst så länge!

Dagen efter åkte vi söderut igen och medans vi stog vid en väg , förrutom vägen bara "the wilderness" runt omkring, och väntade på en bus, kom Sarah och jag på iden att vi skulle ju kunna spara lite pengar och lifta. Och så ställde vi två tjejer oss vid vägen och höll ut tummarna, mer för att vi tyckte det var roligt än för att vi trodde ngn skulle plocka upp oss, men det tog inte ens 5 minuter till en Pick-upp (en Jeep som är öppet där bak) stannade och plockade upp oss. Att sitta där bak och se hur världen flyget förbi en, att känna hur vinden blåser genom håret, det ger en sån frihetskännsla som man få goshud (kan man säja så?). Och 2 timmar senare hade vi kommit fram till en liten by mitt i Nicaraguas kaffe region. Där stannade vi två dagar och såg hur dem odlar kaffe och bönor och bananer där. Och sen var vår lilla seminar (resa) tyvärr redan förbi och vi fick komma tillbaks till Tipitapa.

Och här sitter jag nu och om en half timme har jag min första mattekurs. Lite nervös är jag måsta jag erkänner :-)

Hörs snart.
Imorgon får ni nya bilder!
Kram

Posted by Sarah_S 15:22 Archived in Nicaragua Tagged volunteer Comments (0)

jobbet...

..eller vad jag egentligen gör här

38 °C
View Nicaraugua summer 2009 on Sarah_S's travel map.

Vad gör jag egentligen hela dagn? Säkert undrar många av er det. Därför vill jag berätta lite om min vardag här.

Här in Tipitapa finns en liten bibliotek som en tysk kvinna som bor här började för ungefär 3 år sen. Det är ett välsigt litet hus med ett mer eller mindre stort rum, det finns vatten, en toa och en liten trägård. I det lilla rummet finns ett antal böcker och några få spel. Varje dag öppnas rummet för flera timmar och det kommer mellan 20 och 40 barn varje dag. Vi låna ut böcker men för det mesta låter vi barnen låna spelen medans de är där. Der flesta barn är så fattiga att de inte har några spel hemma och de älskar att sitta hos oss och leka där. Tyvärr är rummet mycket för litet och för det mesta måsta barn sitter utomhus på gatan. Vi har inte heller tillräckligt med stolar eller bord, men de kan sitter på golvet om det finns plats. Vad vi också har där är papper och pennor så att barnen kan måla och rita, och det älskar de verkligen för många av dem har annars inte tillgång till papper och färjepennor. Det gör en verkligen glad att se dem där barnen vara glad med så lite, det är inte som hemma där barnen har 500 olika leksaker hemma och inte vet vilken dem ska leka med.

Sen från och med imorgon ska jag har 2 engelska kurser och 2 matte kurser (en för barn och en för ungdomar/universitetsstudenter). Det ser jag väldigt mycket framemot, det blir säkert jättespännande. Jag håller precis på med att leta fram material för dem men det verkar så som om deras niveau är otroligt lågt, jag hoppas bara att balla barn kan läsa och skriva, annars blir det verkligen svårt. Men man får väl inte vara rädd för utmaningar!

Vad gör jag resten av dagen?
Vi öppnar biblan runt 9 och stänger runt 5, under lunch tiden går jag mest till internetcaffet runt hörnet och fixer lite grejer. Efteråt går jeg mest och kolla vad som finns på "el mercado" (the market), det finns alltid ngt att se där och om det bara är en papagoja som sitter på fruktarna som säljs. De sälja dem coolaste fruktarna här som jag aldrig har sett förr. Och allt är så otroligt billigt, till exempel kostar 12 bananer runt 5-8 cordoba (3 cordoba är en krona).

Klockan sex eller half sju blir det mörkt och då ge jag mig hemåt. Ibland omgås jag med dem två andra tyska voluntärerna eller med några vänner härifrån, men alltid hemma hos ngn. Och från och med klockan nio ska man inte gå runt på gatan längre för att det finns mycket gängbråk här och det är farligt att träffa på folk från en sån gäng.

Så nu får ni ha det så bra. Jag hör av mig snart igen!

Kram

Posted by Sarah_S 13:10 Archived in Nicaragua Tagged volunteer Comments (0)

(Entries 1 - 5 of 10) Page [1] 2 »