Women

Torsdag morgonen klockan 4 ringde väckerklockan men jag hade legat vaken ett bra tag redan och var uppe innan jag ens han stänga av klockan. Half fem skulle taxit hämta mig. Det skulle ge mig exact tillräckligt med tid för att klä på mig, packa det sista och lämna huset utan att väcka nån. När tjugo över fyra taxichauffören började tuta som en galning var, lyckades han verkligen väcka alla i huset och grannarna med. Efter jag hade sagt Hejdå till alla som stog i dörrarna var jag äntligen på väg... och några timmar senare satt jag verkligen fot på BIG CORN ISLAND!
Det var första gången när jag flög i ett sånt litet plan där bara typ 15 pers fick plats och flyget känndes lite sådär, men inget jämfört med bootturen som jag fick ta för at komma från Big Corn till Little Corn, där jag skulle träffa mina vänner.
Killarna som körde booten som skulle ta oss från den ena ön till den andra lyckades verkligen att få alla, verkligen alla personer samt rycksäck med innehåll helt genomblötta.
Men till och med det kunde inte ändra humöret jag var på, jag skulle ju trots allt spendera 5 dager här i Caribbean ihop med 4 vänner. Vad vill man mer?

Och klockan 11 var jag framme, vår vandrarhem var direkt på stranden, hängmattor spännda mellan palmerna, havet så blå och grönt som man förväntade sig från alla dem vykorten man har sett, ...

Och så spenderade jag mina 5 dagar: sova ut, vakna sakta, en dopp i havet, cocosbröd till frukost, läsa i hängmattan och ibland en kort eller lite längre dopp o det kristallklara havet, läsa lite mer, snorkla lite (titta på haiar och koraller och underbart färjade fiskar, leta efter lite färscha mangon och kokosnötter, sova lite mer för man har ju ansträngt sig så mycket med att öppna kokosnötterna med maschetten, försöka lära mina 4 killkompissar att simma (det var den roligaste delen av dagen :-) ), sola lite mer och sen gå ut och äta otroligt god fisk eller crabbar eller .... till middag. Och efterdet tillbaks in i hängmatten och titta på sjärnorna och lyssna på havet. Många av kvällarna satt jag upp länge och pratade med Ramon o Federico över ditten och datten och hur man skulle kunna förbättra världen.

Och så tog en dag slut och en dag till och en dag till.... och innan jag ens hade förstått att jag hade kommit fram till Karibbean fick jag packa ihop mina grejer igen och lämna Corn Island igen. En plats mer som jag har sett, ett ställe mer som jag nog aldrig mer kommer komma tillbakas till, en vecka mer från vilken jag inte har mer kvar än några kort som knappt kan visa skönheten och ännu mer underbara minnen. Minnen som ibland få mig att glömma nutiden och att önska att jag skulle ibland kunna stanna tiden, bara för ett litet tag.

äöå

Hej allihoppa, äöå

det var visst ett bra tag sen jag hörde av mig men tiden här går otroligt fort och att skriva på svenska tar alltid ganska mycket tid (jag vill ju inte göra allt för många fel ;-) ).

Under hela min tid här har jag sett till att stanna i contact med Federico, fö han berättade för mig att han och tre av sina bröder skulle vara i Nicaragua för fyra veckor i Juli. Och vi sa vi skulle träffas och resa lite ihop under helgerna när jag är ledig. Men tyvärr funkade det inte att ses under första hälften av månaden, men förr förra veckans tordag, äntligen, var dem tillräckligt nära Tipitapa och jag packade ihop mina grejer och åkte till Granada efter jobbet. Vi sa vi skulle träffas klockan 4 framför den stora kyrkan, man tyvärr var jag ganska mycket försenad och när jag kom till kyrkan klokan half sex var jag nästan övertygat om att jag skulle åka hem igen utan att har sett dem, men dem var kvar. Dem satt verkligen där i mer än en och en half timme och väntade på mig! även om det inte hade varit tre år den här gången så känndes det ändå som om vi inte hade setts på hur länge som helst (jag har ju upplevt ganska mycket dem sista 4 veckorna och dem med) så att vi inte hade nån problem alls med att hitta på saker att berätta. Det var jättetrevligt att lära känna dem 3 andra och vi hade väldigt roligt den kvällen.

Nästa morgonen fick jag åker tillbaks till Tipitapa, förr att jag har vanligtvis engelska undervisning på fredagar och så bestämmde killerna att följa med för att lära känner stället där jag bor och där jag jobbar. En av bröderna jobbar i en bibliotek och en jobbar som lärare så de tyckte det var jätteintressant att se vad jag gör och hur det se ut! Och när vi väl kom fram till biblan så hade Sarah1 (den andra voluntär här, jag är Sarah2) sätt upp en lapp där hon hade skrivit: Idag ges ej engelska leccioner! Sarah
Och då tänkte jag att mina elever troligen tror att det beträffa dem och jag sa till mina vänner att om dem vänta en kvar kan jag springa hem, packa mina grejer och följa med dem över helgen. Och så gjorde vi och en half timme senare var vi på väg norrut till Matagalpa!

Nära Matagalpa finns en "eco-farm" som tyska grundade förr länge sen och där det ska finnas jättefin och lätt tillgänglig regnskog. Så vi bestämmde oss förr att ta första bussen lördag morgonen och utforska farmen. När bussen släppte av oss såg allt väldigt kult ut, men efter 2 timmars promenad på en asfalterad väg hade vi fortfarande inte hittat nån regnskog o åtminstone ngn som kunde berätta vart vi ska. Och efter 2 timmar till där stämningen inte direkt blev bättre, gav vi up och försökte hitta tillbaks till den stora vägen förr att åker tillbaks in till stan. Jag vet inte hur länge det tog oss att hitta tillbaks men den sista bussen hade i alla fall åkt! Underbart! Men dem hade ju mig med sig och eftersom jag verkligen redan hade ont i fötterna och inte kännde förr att slössa ännu mer tid ställde jag mig mit på gatan och vinkade..... och nästa lastbilen stannade verkligen och vi fick åka med ner till stan! Helt slut kom vi fram och packade ihop våra grejer förr att åka vidare till nästa stan, där vi hoppades att vi skulle ha mer tur! Oh vad lite vi visste då!!!

På väg till Leon stannade vi vid en skola, där Federicos flickvän jobbar under sommaren och kollade runt där lite,men hon var tyvärr väldigt upptagen och vi stannade därför inte så länge! På kvällen kom vi fram till Leon, Nicaraguas universitetsstad, och gick ut och åt och tog en par öhl, men hela Leon verkande uttömd, nästan inga människor nånstans. Vi undrade lite,det var ju en lördag kväll men vi tänkte att det kanske är normal och att universitetstad in Nicaragua kanske inte betyder bra uteliv! Vi kom inte ens på iden att det kanske var nånting särskilt o så.

Söndag gick vi up jättetidigt förr att åker till en vulkan, där det skulle finnas ruiner (ruins) av en hel stad som arkeologer har grävt fram! Där skulle man också kunna se gravar av två viktiga nivaraguaner. Så vi såg alla väldigt mycket framemot detta och när vi väl kom fram till arean, efter timmarsbusresa, många bussbyten, och en väldogt ansträngande promenad, så såg vi skyltet: "stängt"!!! AHHHHHH, och det värrsta var att det inte var stängt förr att det var söndag utan att det bara är stängt en dag om året:den 19 Juli! Och det förr att den 19:e är national dagen och det här året är det 30års jubileum! Vi träffade några killar och pratade med dem och undrade vad det är förr särsklit med dagen och dem förklarade att alla som inteabsolut behöver jobba och har pengarna är i Managua< huvudstaden, förr att det är jättestor fest där! Hade jag bara stannad i Tipitapa då hade jag nog upplevt det störrsta festet i hela mitt liv. Men i stället så satt vi mitt i ingenstans, nästan 40 grader,och visste inte hur vi skulle ta oss tillbaks till civilisationen, eftersom den sista bussen återigen hade gått! Den dag blev åtminstone en person väldigt glad, och det var taxichauffören som körde hem oss, för vi fick verkligen betala en förmögenhet!

På kvällen hade vi hittat vår bra humör igen och vi hade faktiskt en jättetrevligt, sent kvällute i en bar som var helt tum (förrutom oss), och den kvällen bestämmde killarna at dem fortfarande inte hade tröttnat på mig och att vi skulle verkligen och på allvar träffas nästa helg igen och var???..... Corn Island! The Caribbean!

Så nästa morgonen åkte jag hem till Tipitapa, jättetidig (killarna sov fortfarande när jag gick därifrån) tillbaks till jobbet. Killarna gav sig av, österut, mot havet!!! De skulle ta färjan till öarna medans jag skulle flyga, förr det är snabbare och vi skulle träffas fyra dagar senare, torsdag morgonen, klockan nio i hamnen av den stora ön. Så allt jag hade att göra var packa ihop bikinit, solkrämen och pengarna och vänta. Vänta på torsdag morgon!!!!!!!!!!!!!!!!!

Nu har jag alltså slutäntligen kommit fram, inte bara till det rätta San Jose men verkligen kommit fram till Tipitapa, Nicaragua, dit jag egentligen ville. Och även om det fanns många oväntade hinder, så har jag kommit fram till slut och har till och med börjat vänja mig vid allt det här. Men låt mig börja från början:

Nu hade jag alltså kommit fram till det rätta San Jose och hade verkligen tänkt att allt "trouble" skulle vara förbi nu, men då började det först. Min forst dag in San Jose spenderade jag bara på hostelet, undreande varför de personerna från Tipitapa( där jag skulle jobba) inte längre hörde av sig och höll på att prata med dem andra "mochileros"(backpackers) om säkerheten här nere och vilka platser man skulle gå och titta på.

Jag fick jättemycket hjälp och råd verkligen alla sa, res inte till Managua för det är riktig riktig farligt. alltså skrev jag igen till personerna i Tipitapa att vi skulle träffas in Granada, lite mer söderut av Managua, för att jag inte vill åker till Managua, men fick igen inte någt svar! Efter jag hade väntat två dagar in San Jose (den tråkigaste staden i världen. det finns absolut inget, inget att göra) och fortfarande inte hade hört ngt från nån, bestämmde jag mig att packa ihop mina grejer och ta en bus till Nicaragua, till Granada där jag hoppades att de från jobbet skulle möta mig!
På bussen satt jag brevid en ung snygg kille från Panama, som hjälpte mig att komma över gränsen, för jag förstog naturligtvis ingenting av vad de där gränspolisen frågade mig, och så sa han helt enkelt att vi resa ihop och svarade på allt och allt blev bra :-), alltså ibland undrar jag hur mycket tur jag förtjännar.

På eftermiddagen kom jag alltså fram till Granada, minst 40 grader och solsken, och skulle hitta en hostal. Jag hade valt ett i förväg, men hade tyvärr inte tänkte på att Lonely PLanet guiden jag har med mig redan är några år gammal. Efter att jag hade gått genom hela staden (ok den är inte särskilt stor, men ändå), med alla mina grejer (min rycksäck är ungefär lika stor och tung som jag (liten, väldigt liten överdrift)) två gånger och fortfarande inte hade hittat stället, gav jag upp och tog det första vandrarhemmet som jag stött på. (dagen därpå fick jag reda på att vandrahemmet jag letade efter hade bytt adress och var i huste brevid :-((( ) Men det var helt okey där.

Det förrsta jag kollade var mitt mail, men jag hade fortfarande inte fått ngt från Tipitapa, och överhuvudtaget hade jag inte fått like mycket mail som jag bruka få (jag får alla mina mail från alla adresser skickat till mitt gmailadress), men det enda jag tänkte var att folk väl redan har glömmt mig! Ett telefonnummer hade jag inte heller så att jag skulle har kunnat ringa dem och min kontakt in Tyskland hade inte heller hört av sig och har inte varit online på flera dagar! Naja då tänkte jag jag vänta en dag till och gör det bästa ur situationen och gå och lära känner staden och omgivningen lite! Vid den tidpunkten hade jag redan träffat Male (en tjej som är från Argentinia och bor i Costa Rica) som bodde på samma hostal och två irländare. Min förrsta dag i Granda tillbringade jag huvudsakligen med att vandra omkring stan (ihop med Male) köpa billig mat från den lokala marknaden (ngt som alla guidböcker varna förr, dagen därpå visste jag varför :-(, men det var riktigt gott och billigt!) och kolla på kyrkor och museer. Det var verkligen en trevlig liten stad, som känndes till och med rätt säker, och jag började undrar om Nicaragua inte alls var så fattig och farligt som alla bruka säga! Min reslust kom tillbaks och det ända som fick mig att inte känner mig helt avsläppnat och glad var att jag fortfarande inte hade hört ngt av personerna i Tipitapa!
Nästa dag tillbringade Male och jag med att utforska omgivningen, vi åkte i en liten trehjuling runt till olika byar i omgivningen och till en "craterlake" och till huset där Sandino (Nicaraguas national hjälte) föddes. En riktig trevlig dag, men på kvällen började jag verkligen att bli oroligt! Jag hade nästan inte fått ngt mail alls och jag visste inte längre vad jag skulle göra, kanske finns skolan/biblioteket där jag skulle jobba inte alls? De två irländare som jag hade träffat hade bestämmt sig att åker till Managua nästa dag och eftersom Tipitapa är väldigt nära Managua och jag tänkte att det inte kan hända mig så mycket i sällskapp av två stora starka män, tänkte jag det skulle vara bäst om jag åker med dem!

Och jag skrev en email till till dem i Tipitapa (jag tror den tionde som jag inte hade fått svar på) att jag skulle vara en Managua den 26:e och vänta på dem. Det var det fjärde möte som jag föreslog. De tre innan blev aldrig ngt eftersom de aldrig svarade och jag därför trodde dem skulle inte komma!

Vi kom fram till Managua på efetrmiddag och lyckades hitta vandrarhemmet utan större problem och utan att bli rånade. I vandrahemmet kollade jag mitt mail direkt men återigen inget, då började jag bli skeptiskt, kankse är ngt fel med mitt mailadress?? Men innan jag kunde komma fram till ngt bjöd de två irländare mig att följa med de på en "trip" genom stan med en taxi, för att det är tydligen för farligt att promenera. Så jag åkte med dem, det var intressant att se hur Managua se ut, det var betydligt fattigare än Granada, men fortfarande inte så fattig som folk hade beskrivit det för mig! Mangua är den fulaste staden jag nånsin har sett! Verkligen, det är smutsig, luktar fruktansvärd och har inte ens ett riktig centrum! Vi fick lämna taxit några gånger och bara när det var polis i närheten! Vi tittade bland annat på en gammal kyrka, som det stog i guidboken att man inte kan titta på för omgivningen är så osäker men när vi var där så var det polis där. Efter vår lilla utflygt kom vi tillbkas till hotelet och såg att det var polis där och mycket folk och allt så vi gick in och frågade vad som hade hänt och då fick vi reda på att två nyanlända holländare hade varit ute och promenerat där vid den der kyrkan och hade blivit rånade och blivit av med allt, pengar, kreditkort, pass, och en av de hade blivit nerslagen. Vad vi hade för tur!
Så för kvällen glömmde jag att jag inte visste vad jag skulle göra dagen därpå och gick istället ut med dem och firade att dem inte hade blivit mer skadat!

.... (imorgon)