Volunteer

När jag skriva mina inlägg så lyssna jag alltid på svenska låter på youtube för livet här få mig verkligen att glömma svenskan ich att blanda ihop det med spanskan. Jag prata så lite svenska här det är helt otroligt och jag är verkligen lite rädd hur det kommer bli när jag sitter i min första föreläsning på Chalmers igen. I alla fall kan det inte bli värre än vad det var för ett år sen när jag kännde att jag inte ens fattade hälften av allt vad Bernardt sa. ;-)

Nu har jag verkligen vant mig vid livet här. Jag har inte varit bortrest dem sista två helgerna och nu har jag verkligen ett helt normal vardagsliv här.

Jag vaknar klockan 8 varje morgonen, efter typ 10 timmars sömn (det kan man vänja sig vid) und börja dagen med en kall dusch. VAd som är bra eller speciell med det är att vi har en riktig dusch, imomhus, med rinnande vatten och golv som inte är jord! De flesta andra volutärer bor i familier som inte har det, det är nämligen absolut inte standart här. De flesta har duschen utomhus och duschväggen är ofta inte alls tillräckligt högt för oss långa Europäer för att skydda heal kroppen framför dem nyfikna blickar av grannarna. Och sen så finns det för det mesta inte rinnande vatten utan en slaggs ton med regnvatten och en liten skål med vilken man hälja vatten över sig!
Efter min underabar dusch på morgonen äter jag frukost vilket min 'mama' här gör för mig. Det är alltid alltid det samma, röda bönor med ris, det hela stekt in olja, bananer stekt in olja, lite sallad med mycket olja och avocado. Och med det hela finns en kopp kaffe med så mycket socker att det skulle kunna vara allt annat än kaffe också för att man kan ändå inte avgöra vad det är för det är sååå sött.

Efter det så ge jag mig hemmifrån och gå till skolan, ofta så hämta jag den andra Sarahn (hon är en av dem andra voluntärerna) förr henne bor bara ungefär 100 meter från mig. Sen går vi till biblan ihop. Och dem tio minuterna om dagen är alltid väldigt roligt och intressant. Dem flesta vet nu vad vi heter och känner igen oss men det gör inte alls att dem tycker vi är mindre intressant. Vi få höra dem kostigaste och roligaste grejer som man kan föreställa sig.. allt från "God Morgon" och "Hur är det" till "Jag älskar dig","snygging"... och det bästa jag fick höra hittills var att om jag skule gifta mig med en av killarna så skule jag inte behöva tvätta, städa eller laga mat :-). även om alla säga att man ska ignorera dem så kan jag ibland inte och är tvungen att gapskratta! Och det motivera dem naturligtvis ännu mer!

Från nio till tolv jobbar vi ihop i biblan med att ge ut spel åt typ forty barn och försöka hålla koll vem som har vad så att inte allt för många grejer försvinna. Klockan tolv till två har vi lunchrast och då är vi mest i internetkaffet för efter den frukosten är vi för det mesta inte hunrig tre timmar senare!

På eftermiddagen så ge jag för det mesta engelska och mattekurser och det är också jätteroligt. Ibland är det lite frustrerande för disciplinen här är katastrofalt och dem vet verkligen inte mycket. även dem studenterna som jag har varje kväll kan inte bråk och negativa tal och sånt. Mycket att jobba på i alla fall.

På kvällen så åker vi ofta in till Managua och gå på teater o på koncert. Det är jättetrevligt att göra det mycket för hemma har jag nästan inte tid och det kostar mycket.

Ibland åker jag också in till stan för att hjälpa en vän som är tysk lärare med undervisningen.

Dagarna går så snabbt... och jag vet verkligen var all den tiden tar vägen, bara 2 veckor kvar. Helt otroligt!

Imorgon vill jag ta nagra bilder fran biblan och ladda upp den så att ni kan se hur jag jobba här. Ha det så jättebra.

Kramar!!!!!

Förra veckan skulle dem andra två voluntärer på seminar och eftersom organsisationen som har skickat dem hit inte ge nagra klara förslag hur en sån seminar ska se ut, bestämmde vi här helt enkelt att alla unga som jobba här i biblioteket skulle åka till en morfar av en kille vi känner som bor här på landet (el campo) för att uppleva vad det betyder att bo på landet här. Och på väg dit och tillbaks skulle vi titta på andra bibiotek som drivs av andra tyska voluntärer. Och efter vi hade diskuterat detta förslag förra söndagen, satt vi dagen därpå redan på bussen ( mer eller mindre bra förbered, med mer eller mindre mycket utrustning, med en mer eller mindre stor plan vad exact vi skulle göra och vart vi skulle ;-) ) och var på väg mot vårt nästa lilla äventyr!

Från Tipitapa tog vi alltså bussen norrut och efter nagra timmar på väger som knappt förtjänner att bli kallad så, och med högstfart runt 20kmh kom vi fram till en litten by mitt i ingenstans (trodde vi, oh hur lite vi visste då) där en gammal tysk kvinna bor. Hon öppnade där ett litet bibliotek för ungefär 20 år och nu är det faktiskt ganska stort och jättefint, dem har teater där, en stor trägård, och mycket mycket plats där barnen kan leka och massor med spel och böcker. Vi var verkligen jätteimponerade. Så helad dagn spenderade vi där och frågade om hur dem gör där och lärde oss massor med grejer och sammlade ideer för vår eget lilla biblioteket. Vi kom på att vår störrsta problemet är att vi inte har ngn stad eller skola som stödja oss. Så det är det förrsta vi ska försöka fixa nu.

På kvällen fick vi sova i huset som vanligtviss voluntärerna bo i men dem hade precis åkt hem till Tyskland. Senare kom typ alla tjugo ungdomar som fortfarande bor kvar i byn och festade med oss. Och efter nagra öl så började dem dansa framför vårt lilla hus, och ldet tog inte ens 5 min till dem märkte att Sarah och jag bara satt och tittade på (tänkte vi skulle kunna smyga iväg eftersom vi fortfarande inte är särskilt duktiga på att skaka rumpan som dem gör). Men det blev aldrig så, och senare ståg vi verkligen framför drygt tio killar och lätt dem andra tjejer försöka att lära oss att skaka rumpan, jag tror jag har inte skrattat så mycket på länge, och killarna säkert inte heller.

Tidig nästa dag tog vi en ny bus lote mer norrut, och vi blev utsläppt nånstans på vägen där en man och hästar väntade på oss. Och sen så tog vi av mitt mot ingenstans upp och nerförr backarna, mitt genom skogen,... och efter jag vet inte hur länge hittade vi verkligen en väg och hus. Och då var vi framme... inget vatten i huset, inget ström, svin och hästar, kor, hönor, katter och hundar. Alla djur springer omkring, inte instängda, bara så där, i hustetm utanför.... allt helt otroligt. Där spenderade vi dagen och nästa dagen också, badadet i floden, där vi också "duschade", tvättade kläder och diskade, vandrade längs floden till en liten vatenfall och badade i den och på kvällen låg vi runt elden och lyssnade på dem vilda djuren som hördes i regnskogen omkring. Det går inte att komma längre hemifrån.

Mitt på natten fick vi sen säga Hejdå och klockan 2 tog vi hästerna och gav oss iväg mot den närmaste vägen där en busse skulle plocka upp oss, och efter en lång natt på en häst kom vi fram till en väg och det kom verkligen en buss som plockade upp oss och vi åkte hela vägen till gränsen till Honsuras, till Ocutal. Där tittade vi på ett bibliotek till och vilade våra stackars rumpor som inte alls var vana vid att sitta på en häst så länge!

Dagen efter åkte vi söderut igen och medans vi stog vid en väg , förrutom vägen bara "the wilderness" runt omkring, och väntade på en bus, kom Sarah och jag på iden att vi skulle ju kunna spara lite pengar och lifta. Och så ställde vi två tjejer oss vid vägen och höll ut tummarna, mer för att vi tyckte det var roligt än för att vi trodde ngn skulle plocka upp oss, men det tog inte ens 5 minuter till en Pick-upp (en Jeep som är öppet där bak) stannade och plockade upp oss. Att sitta där bak och se hur världen flyget förbi en, att känna hur vinden blåser genom håret, det ger en sån frihetskännsla som man få goshud (kan man säja så?). Och 2 timmar senare hade vi kommit fram till en liten by mitt i Nicaraguas kaffe region. Där stannade vi två dagar och såg hur dem odlar kaffe och bönor och bananer där. Och sen var vår lilla seminar (resa) tyvärr redan förbi och vi fick komma tillbaks till Tipitapa.

Och här sitter jag nu och om en half timme har jag min första mattekurs. Lite nervös är jag måsta jag erkänner :-)

Hörs snart.
Imorgon får ni nya bilder!
Kram

Vad gör jag egentligen hela dagn? Säkert undrar många av er det. Därför vill jag berätta lite om min vardag här.

Här in Tipitapa finns en liten bibliotek som en tysk kvinna som bor här började för ungefär 3 år sen. Det är ett välsigt litet hus med ett mer eller mindre stort rum, det finns vatten, en toa och en liten trägård. I det lilla rummet finns ett antal böcker och några få spel. Varje dag öppnas rummet för flera timmar och det kommer mellan 20 och 40 barn varje dag. Vi låna ut böcker men för det mesta låter vi barnen låna spelen medans de är där. Der flesta barn är så fattiga att de inte har några spel hemma och de älskar att sitta hos oss och leka där. Tyvärr är rummet mycket för litet och för det mesta måsta barn sitter utomhus på gatan. Vi har inte heller tillräckligt med stolar eller bord, men de kan sitter på golvet om det finns plats. Vad vi också har där är papper och pennor så att barnen kan måla och rita, och det älskar de verkligen för många av dem har annars inte tillgång till papper och färjepennor. Det gör en verkligen glad att se dem där barnen vara glad med så lite, det är inte som hemma där barnen har 500 olika leksaker hemma och inte vet vilken dem ska leka med.

Sen från och med imorgon ska jag har 2 engelska kurser och 2 matte kurser (en för barn och en för ungdomar/universitetsstudenter). Det ser jag väldigt mycket framemot, det blir säkert jättespännande. Jag håller precis på med att leta fram material för dem men det verkar så som om deras niveau är otroligt lågt, jag hoppas bara att balla barn kan läsa och skriva, annars blir det verkligen svårt. Men man får väl inte vara rädd för utmaningar!

Vad gör jag resten av dagen?
Vi öppnar biblan runt 9 och stänger runt 5, under lunch tiden går jag mest till internetcaffet runt hörnet och fixer lite grejer. Efteråt går jeg mest och kolla vad som finns på "el mercado" (the market), det finns alltid ngt att se där och om det bara är en papagoja som sitter på fruktarna som säljs. De sälja dem coolaste fruktarna här som jag aldrig har sett förr. Och allt är så otroligt billigt, till exempel kostar 12 bananer runt 5-8 cordoba (3 cordoba är en krona).

Klockan sex eller half sju blir det mörkt och då ge jag mig hemåt. Ibland omgås jag med dem två andra tyska voluntärerna eller med några vänner härifrån, men alltid hemma hos ngn. Och från och med klockan nio ska man inte gå runt på gatan längre för att det finns mycket gängbråk här och det är farligt att träffa på folk från en sån gäng.

Så nu får ni ha det så bra. Jag hör av mig snart igen!

Kram

efter en natt ute i en av Managuas bästa salsa clubbar, har till och med jag lärt mig några steg. Hur kom det sig? Vi var en grupp av 5 personer som var ute på dansgolvet, 4 killar och jag och trev av dem hade redan hittat en minderårig snygg nicaraguansk tjej, medans John och jag som båda har nån hemma, försökte vår bästa med att inte se allt för löjligt ut. Efter ett tag fick vi syn på ett nicaraguanskt par som typ ägde dansgolvet och efter ett tag till gick jag fram till dem och sa att dem verkligen är dem bästa dansare jag har sett i mitt liv. De skrattade bara och föreslog att vi skulle byta partner och att de skulle lära oss lite. De hade ingen ahning vad dem gav sig in på, men jag tror att jag inte gjorde för det allt för dåligt' jag försökte i alla fall. Och vi hade väldigt roligt! :-)

Och nästa morgonen hade jag verkligen tur. Jag fick tag i min tyska vän som har kontakt till Tipitapa och fick ett nummer och efter några försök fick jag verkligen tag i nån! Och efter nästan 4 timmars sökande (de sökte stället där jag var och jag fick förflytta mig 2 gånger innan dem hittade mig) träffades vi äntligen!! So glad!!!!!!!!!!!!!
Och då fick jag reda på vad som hade gått fel. De hade svarat, men till mitt chalmers mail, och den har stängts av den 16:e om man inte har fixat sitt nya kontot! AHHHHHHH

Men i alla fall hade jag kommit fram, och det utan att nånting har blivit stulen eller jag har blivit rånad eller nånting ännu värre. Och det är jag otroligt tacksam förr.

Livet i Tipitapa:

Jag bor i en av de fattigaste "barrios" (delar av stan), men huset jag bor i har ändå mycket mer lyx än många runt omkring. Till exempel har vi ett riktig golv i huset och inte bara jordgolv, och det allra bästa tycker jag är att vi har en riktig toa! Den funkar bara hälften av dagn och tvål inte toapapper, men det är en riktoig toa, med en riktig "flush" (ingen ahning vad det heter på svenska), för toapappret finns en liten papperslåda brevid! Men på eftermiddag när det börjar regnar måste man stoppa ner stora sten i toa för att stoppa vattnet från att komma ut ur toan .:-)